Vad är det som lockar egentligen??

Sitter i vintermörkret och funderar lite.

Det här med fiske?
Vad är egentligen grejen?

När man försöker förklara för omgivningen så verkar de inte förstå, känner ni igen det?
Trodde att de flesta hade det i sig, men det verkar inte så.

Låt oss först titta på nackdelarna!
- Det tar tid.
- Det är ofta kallt.
- Det är blött.
- Det kostar många penningar.
- Ibland kommer man hem tomhänt.
- Antalet sköna sjusovarmorgnar minskar drastiskt.

Så vad är det som gör att man släpar sig upp och slår på kaffebryggaren kl 05.00 på en Söndag när snön yr runt knutarna och termometern mer eller mindre frusit ihop?

Ens egen galenskap blir som tydligast när man får sällskap av "icketrollingidioter".
De skakar mest på huvudet och himlar med ögonen åt en som om man inte vore klok.

Är detta ett beroende då?
Mitt svar är JA, jobbar dagligen med personer som har ett missbruk och jag ser alla klassiska tecken.

Likt en amfetaminist så har jag oerhört svårt att inte besöka min langare på fredagslunchen, till skillnad från en klassisk narkotikaförsäljare så har min langare en egen butik där det står "Olssons Fiske" med glada bokstäver på en skylt. Min langare är inte lika skräckinjagande som en klassisk knarklangare, Anders är en ganska snäll person och sysslar mig veteligen inte med klassiska maffiametoder utan demonstrerar rullar, spön och tipsar om heta beten på ett jovialiskt och lågmält sätt. Har visserligen inte visiterat honom men jag har svårt att tro att han går runt beväpnad, möjligen med en "priest" i byxlinningen.

När livsgnistan tryter så finns inget mer upplivande än ett riktigt spöböj med tillhörande rullskrik. Antar att kicken på ganska många sätt liknar ett narkotikarus. I brist på fiske så gör ett besök hos langaren med tillhörande investering i ny utrustning susen och livsandarna flödar återigen.

Till skillnad från Narkotika så vill jag dock påstå att allt bruk inte är ett missbruk. Det är väl, i rätt balans, ganska sunt att ha en hobby?

Man önskar väl på ett plan att man hade mer tid till fisket, men familjen är ändå viktigast och sjöar, hav och fisk finns väl kvar ett tag till får vi hoppas.

Känner att jag svävade iväg en aning från den ursprungliga frågan där, hoppas ni kan ha överseende med mig.

Vad är det då med fiske som gör att man fastnar så för det?

Min stora drivkraft är nog känslan av att lyckas. Att utgå från en tanke, förbereda sig och sedan lyckas .
Jag är den första att erkänna att det blir bomsvängar och misslyckanden, jag är ingen jätteduktig fiskar men bit för bit så faller det på plats. Känner vid det här laget att grunderna sitter. Finslipning är nästa punkt på agendan.

Känslan av att grejerna fungerar, man valt rätt plats, bete och metod.

Känslan när man lyckas bemästra samtliga parametrar ovan är obeskrivlig och sitter kvar länge.
Minnena är ju trots allt en fiskares bästa vän.

Nåväl, önskar eder alla ett riktigt skitfiske och lyfta kepsen för Team No shit on the dragon som tog hem Jullaxen idag.